Att jag har beslutsångest över nästan allting vet nog de flesta som känner mig om. Det är bland det värsta jag vet och i fredagskväll kunde jag välja mellan att åka upp med buss klockan 23.30 från Göteborgs central och anlända till Stockholms central vid halv sex morgonen därpå, eller att åka halv sju på morgonen från Göteborg och anlända till Stockholm vid elva. Det som övervägde bussresan var det att jag skulle få en bättre plats i kön vilket skulle innebära en bättre plats inne på Stadion och det som övervägde tågresan morgonen därpå var att jag skulle få sova hemma och vara betydligt mer utvilad och antagligen kunna njuta mera av konserten. Det blev det sista alternativet som jag efter mycket velande fram och tillbaka bestämde mig för.

Men när jag anlände till Stockholm vid elva-tiden hade Simon, Johan, Martin och lite mera folk jag skulle gå med redan en plats långt fram i kön så jag fick helt enkelt ställa mig längst bak i kön, ungefär 60 nummer längre bak än vad de var, men den platsen tappade jag lite senare den med då några som skulle hålla min plats helt plötsligt fick för sig att dra hem medans jag var och åt. Lite skumt sådär. Jag försökte tränga mig fram till Simon och de andras plats och det gick väl ett par timmar innan åter igen skickades bak, men jag lyckades fixa mig en helt okej plats i alla fall. I kön lärde vi känna några trevliga människor från dalarna som gjorde köandet mycket roligare. De fick även stå där bak med mig sedan då även de hade försökt sno åt sig en bättre plats, tur för mig, otur för dem. haha. jag och simon hittade även på världens grymmaste kortspel som gick ut på att dra varsit kort och den som fick högst vann den andras kort. Grymt. Käkade även Ben and Jerrys, helt onödig fakta, men det är ju så sjukt gott.

Vid insläppet lyckades jag ta mig ännu lite längre fram och komma in tidigare än vad egentligen skulle ha gjort, och väl inne så hade Simon och de andra hållt en plats åt mig så jag kunde sitta med dem innan alla, som vanligt, ställde sig upp altför tidigt, så onödigt. Men när vi väl stod upp var det någon random tjej som kommenterade mitt halsband, som jag för övrigt gjort själv med pärlplatta. Hon och hennes två vänner var rätt trevliga och vi stod och snackade en stund.

Snart började förbandet som denna gången var White Lies. De var rätt duktiga och väldigt sköna, dock var Stockholms stadion en för stor arena för dem, de skulle passa bättre på små ställen såsom Arenan eller Lisebergshallen. Menmen, de gjorde ett rätt bra jobb och i slutet av deras spelning så fick de igång publiken riktigt bra. Well, som alltid känns den timmen när de riggar om scenen efter förbandet till huvudakten, i detta fallet Coldplay, alltid så sjukt lång, nästan längre än det halvår man har väntat på den dagen.
Men efter en timme eller så så satte de upp ett skynke och man kunde höra tonerna av en musikalis version av Life in Technicolor och baa minuten senare springer hela Coldplay ut på scenen med tomtebloss i sina händer. Vid det momentet kändes det som om hela Stadion skulle sprängas, den energion som spred sig över publiken då gav mig rysningar. Inte blev det sämre av att nästa låt de valde att spela var Violet Hills och därefter In my place. Framförallt In my place var speciell för mig då det var den låten som fick mig att lssna på coldplay för tre-fyra år sedan och jag har funnit så mycket inspiration samt kopplat den till både underbara och hemska minnen. Jag fick gåshud så fort de började spela den och jag måste erkänna att tårarna inte var långt borta. Det är någonting speciellt med att stå så långt fram på ett band som man har lyssnat så mycket på, funnit så mycket inspiration i och framförallt drömt så mycket om. Det känns verkligen som att de står där för oss och man känner sig utvald när man står där och hör tonerna av vissa av sina favoritlåtar. Jag skulle nästan vilja kalla det för magi.

Låtar som Violet Hill och 42 var helt otroligt och när Chris Martin återigen sätter sig ner vid sitt piano och man hör stämmorna av Fix you så visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Det har pratats väldigt mycket om så kallade "arenaband" på senaste tiden och låten Fix you är nog en av de mest genialiska aren- låtarna som skrivits de 10 senaste åren. Coldplays låtar är så simpelt uppbyggda men de är även så avancerade och så genomtänkta att detknappt går att föreställa sig. Vem som helst skulle inte kunna skriva sådana här låtar som kan få 33.000 personer att på samma gång skrika ord, som har kommit rakt från deras hjärtan, och få alla att känna en sån känsla av hopp och genemskap.
När de kommer så långt som till den delen då gitarren kommer in i låten blir jag helt galen och gåshuden är ett faktum. Jag vet faktist inte hur Chris bar sig åt, men det var någonting han gjorde under den rushen han gjorde tvärs över scenen, kanske var det kullerbyttorna eller de enorma rörelserna som bara öste lycka över publiken, som fick mig att känna mig så betydelsefull. Jag kände verkligen att jag levde och att jag är någonting. Jag tror det är precis det som Coldplay strävar efter, att kunna påpverka med sin musik och få folk att känna sig levande. Och på mig lyckades de verkligen.

Att de springer ut i publken och spelar låtar på en miniscen placerad ute i publiken och där sjunger en improviserad låt om Sverige och berättar för oss att om detta hade varit OS så hade vi varit Usain Bolt som just hade vunnit Guld, gör det hela inte sämre precis. De hinner även med att spela Billie Jean som en hyllning till Michael Jackson.
När de återvänder till scenen så är det dags för Viva La Vida och jävlar vilket tryck det blev. Framförallt när de kom till delen då publiken sjunger " oaah oaah ".. ja, de som har hört låten vet vad jag menar.. Det var verkligen ett moment of gåshud och shit vad mäktigt det var. Det upprepades även flera gånger under konserten av publiken och det var helt galet.

Under spelningen ropade jag och Simon på Jonny, basisten, som tittade på oss och det kändes rätt skumt att ha ögonkontakt med honom.
Cemeteris of london innehöll rätt fräck rekvesita bestående av stora bollar formade som glödlampor hängandes i taket av scenen och i dessa "lampor" såg man hela bandet och publiken som storbildskärmar, grymt fräckt. Lyckades filma det och lär slänga upp det här förr eller senare.

Yellow var även väldigt nice att se live och de så omtalade gula ballongerna, fyllda med konfetti, strömmade ut över stadion. Micke hade turen och lyckades få med sig en hem. Jag kommer inte ihåg under vilken låt men under vilken låt, men under en låt så strömmade det helt plötsligt ner tusentals av konstgjorda fjärilar från himlen och de ville aldrig ta slut, det var så otroligt mäktigt och återigen fick jag den där känslan som får mig att känna mig så levande. Att sådana små saker vid en så stor sak kan påverka en så mycket är rätt häftigt.
Men snart började setlisten närma sitt slut och då berättade Chris Martin att vi skulle få en skiva på vägen ut, och även fast jag redan visste om det känndes det speciellt när han satt där livs levande och berättade hur mycket han uppskattar oss fans och att dom verkligen vill ge tillbaka på oss.

Efter uttalandet var det dags för två av deras bästa låtar "Death and all of his friends" och avsultningslåten "Life in technicolor 2"  som var så otroligt bra. Framförallt den sist nämnda, dom gjorde den så otroligt bra och återigen var gåshuden ett faktum. Snart gick de av och vi gjorde allting för att försöka få med oss ett plektrum, setlist eller trumstock. Efter ett tag insåg vi att vi inte skulle få med oss något, men poff sa det, och så fångade jag en Wil's trumstock. Jag kände hur jag fångade den och sedan tappade jag den och så hittade jag den igen rullandes på mitt bröst. Jag vet inte hur många händer det var som klängde på mig då i hopp om att åtminstonde få känna på trumstocken. Men jag var den som hade fångat den och utan att tänka mig för stog jag och hoppade och skrek av lycka. Jag blev så oerhört glad att det var just jag av 33.000 personer som fick den. Simon fick även en halv setlist och Amanda fick en trumstock även hon.

Påväg ut gick jag och Martin och plockade upp ett hundratal fjärilar som låg kvar på marken efter fjärlis-regnet och det slutade med att vi fick stå i kö i säkert en halvtimme bara för att komma ut. Och när vi skulle få skivan hade de som hade ansvar för det bestämt sig för att KASTA ut skivorna och det gjorde inte det hela bättre när de hela tiden bytte plats på stället där de skulle kasta ut. Men efter att ha tappat bort varandra flera gånger och dykt ner på marken efter skivor så kom vi iväg från Stockholms stadion och hittade till slut Martins far som körde oss hem till Västerås där jag skulle bo hos Simon, bror. Fick dock sitta utanför och vänta på Simon i en halvtimme ungefär då han inte hann tillbaka lika fort som jag, men det gick fint då jag var så trött att jag somnade.
Väl inne käkade vi och läste de recensioner som redan hunnits posta på aftonbladet. Somnade efter ett par timmar helt sjukt nöjd med dagen!

Morgonen därpå gick åt till att försöka bestälal biljett hem till Götet, men det strulade en hel del och det slutade med att jag fick sitta på Simons rum själv i flera timmar då jag var tvungen att ta ett segt tåg och han hade saker inplanerade, men det var väl helt okej. Alltid lika tråkigt att behöva säga hejdå till Simon på stationen dock. Och något som kändes konstigt var att veta att nästa gång vi ses är det dags för oss att se Green Day, bandet som förde oss tillsammans och som skapade de vi är. Det var nästan läskigt.
På tåget stötte jag på Maria och Isabella som hade varit i Sthlm på Stagedive out så jag slapp även åka själv vilket var sjukt härligt, tåg är nog det tråkigaste som finns.
Till slut kom jag hem och somnade på säkert fem minuter efter världens bästa helg :*

Jag måste bara säga att Lily Allen är så jävla underbar. och så jävla snygg!!

Way out west inleddes igår med en sjukt bra spelning på Trägårn'. Rise against stod på scenen och det är bland det bästa jag har sett.  Den energin dom hade från början till slut var helt otrolig, och att låta så bra live är väldigt unikt. Efter 12 timmars köande kom vi längst fram i mitten och dog. Sedan fångade jag två plektrum som gjorde allt så mycket bättre. hah
  Ikväll är det Glasvegas och Arctic monkeys som gäller och det kommer också bli helt otroligt bra. Jag är pepp.