Green day camp 9/10 - 11/10.
När jag vaknade vid halv 6 på fredag morgon den 9/10 och insåg att idag börjar allting, idag börjar det jag har väntat på i fem år. När jag satt på tåget mot alingsås, där jag sen skulle byta till mit X200 mot Stockholm så hade jag en stor klump i magen, jag hade gråten i halsen och var livrädd och nästan skakade av nervositet. Tågresan mot Stockholm gjorde mig ännu mera nervös då jag tvingades sitta i Laxå i en timme för att vänta på ett nytt tåg då det jag åkte i hade gått sönder, och när det väl kom ett nytt så fick vi inte åka pga en gasläcka längre fram. Efter totalt fyra och en halv timme, som egentligen skulle varit cirka två och en halv timme, så var jag framme på Stockholms central. Den sista halvtimmen på tåget gick åt att sitta och räkna ner minuter och nästan sekunder.
Med alla väskor som inehöll sovsäck, tält, kläder och annat onödigt så släpade jag mig bort mit tunnelbanan och åkte mot Globen och när jag såg arenan i verkligheten, och visste att här kommer jag spendera de två närmsta dygnen samt se mina förebilder, så började jag skaka. Jag gick fram till entrén och insåg att jag var ensam där, jag var först i kön. Jag blev en aning chockad, men mest otroligt glad.
Klockan var halv ett och cirka 45 minuter senare kom det två personer till som visade sig vara sjukt trevliga och som jag skulle spendera de närmsta dygnen med. När mörkret hade lagt sig för kvällen var vi femton personer som satt i sina sovsäckar, myste och taggade för söndagen. Till mitt tält hade jag glömt tältpinnar, men det löste vi med snören som vi knöt upp i det lilla taket som gick ut från entrén.
Natten blev kallare än vad jag hade trott, men även lugnare än vad jag hade trott. Anledningen varför den blev så kall var att jag hade tagit med mig fel sovsäck, den jag egentligen skulle ta med mig klarade minus tio grader, men jag lyckades såklart ta med mig den som bara klarar +5 grader. Men det löste Carro med sitt fotogenkök och varm oboy, awesome!
När jag vaknade morgonen därpå var helt nerkyld och utmattad, trots att jag hade lyckats sova åtta timmar samanlagt. Jag släppte dock tankarna på det en stund senare då en viss Simon kom inflygande i tältet med världens kram som lyckades välta tältet. Fan vad glad jag blev, hade inte träffat bror på två månader och jag hade verkligen saknat honom :D
Dagen blev genast roligare och snart tvingades vi flytta våran kö då bandet Fleetwood MC skulle spela Globen på lördagen och vi kunde ju inte sitta ivägen. Så kön flyttades och jag och simon började gå runt arénan i hopp att hitta något roligt att underhålla oss med.
Vi gick runt, runt och hittade ingenting roligt och bestämde oss för att gå tillbaka till kön när vi ser ett par bussar som skulle kunna vara turnébussar, så vi tog modet till oss och gick dit och frågade, "Are you the crew of Fleetwood MC?" och svaret vi fick var "No, we're Green Days crew, you're looking for them? They are in town right now". I den sekunden fick jag och Simon mer eller mindre panik, vi båda förstod att om vi hade tur skulle vi snart få träffa våra absoluta föebilder, och vi började springa mot Globens köpcenter samtidigt som vi ringde Peter som snart kom med sin bil. Väntan på Peter, ca 20 minuter kändes som flera timmar, vi var så sjukt exalterade och förväntansfulla.
Snart kom i alla fall Peter med sin bil och vi bestämde oss för att chansa på att bandet bodde på Grand Hotel, som är ett av Stockholms finaste hotel. Vi fick problem med att hitta parkeringsplats vilket resulterade i att jag och Simon hoppde ut i förväg medans Peter letade vidare. Det visade sig vara ett smart beslut då Tré Cool kom gående ut genom dörren precis då. När han gick ner för trappan sa jag till simon "Det ser fan ut som någon i Green Day?!?!?!" och svaret jag fick var en Simon som hoppade upp och ner och ropade "´DET ÄR TRÉ TRÉ TRÉ!!!!". Det ögonblicket kommer jag nog aldrig kunna beskriva. Där stod han livs levande framför oss och såg in i våra ögon och vi pratade med honom innan en av hotellets vakter bar ut hans cykel som han cyklade iväg på.
Vi fick världens adrenalinkick och började hoppa upp och ner och kramades och var som små barn på julafton, vi hade just träffat trummisen i Green Day. Hur ska jag kunna beskriva hur det var? Det går nog inte, man måste nog uppleva det själv. Jag har läst bloggar om andras upplevelser med Green Day, jag har försökt sätta mig in i situationen själv, jag trodde jag lyckades, men känslan när vi stod där går inte beskriva. Allting stod still, jag tänkte inte på någonting alls, personerna runt omkring oss var plötsligt bara dimma och jag hade Tré Cool framför mig. Det är så sjukt, jag kan verkligen inte förstå att jag är så lyckligt lottad.
Hur som helst så hade Peter äntligen hittat parkeringsplats och missade Tré Cool med bara en minut. Vi stod kvar utanför ingången i cirka 15 minuter innan vi såg en lång man stå med ryggen mot oss. Snart vänder han sig om och går ut med en barnvagn. Det var Mike Dirnt. Mike Dirnt, han som skrivit basgången till Longview, han som alltid har stått där på scenen på alla videos man tittat på, Mike Dirnt - mannen på alla affischer jag tapetserat mina väggar med. Nu hade vi även honom framför oss, och shit, jag minns att jag blev helt konstig i huvudet och hann inte mera än hälsa förrän han gick iväg med barnvagnen och sin fru samtidigt som han mumlade någonting om att han inte ställde upp på kort eller autografer på sin fritid utan det här var hans dyrbara "familytime". Jag förstår honom och vi respekterade det självklart, dock med en viss besvikelse. På vägen bort han Mike peka finger åt en fotograf som mer eller mindre tryckt upp en kamera i ansiktet på honom.
Nu hade vi träffat både Mike och Tré, men ännu inte Billie Joe, våran gemensamna förebild.
Vi stod utanför hotellet i cirka en timme och pratade om massa saker som att vi alla utan tvekan skulle kunna ställa in alla kommande Green Day konserter om vi fick träffa Billie Joe, att det vara galet mycket saker som vi skulle offra för att få träffa och dela några ord med Billie. Tiden gick och det verkade som att Billie, som tydligen hade gått ut på stan, inte ville komma tillbaka. Vi fick för oss att han hade gått in en bakväg och började dela på oss och ställa oss på olika ställen, men ingen vågade riktigt stå själv, så det slutade med att vi stod som en klump utanför ingången.
Vi bestämde oss för att om han inte kommer om typ 5 - 10 minuter så måste vi åka tillbaka till kön. Just då ser jag en liten kille stå med ryggen emot oss cirka 100 meter bort. Jag hade ingen chans att se vem det var, inte heller kunde man se några detaljer på personen, men jag kände direkt att det måste vara Billie Joe.
Jag började hoppa och skrika att det var Billie Joe, men de andra sa åt mig att, nej, det är inte Billie, det ser man inte ens på så långt håll. Men jag var säker och snart var Peter och Simon det också och vi började springa mot gatan där han stod. När vi blev stoppade av rödljus vid ett övergångsställe såg vi Billie Joe gå mot oss, och vi var tillräckligt nära att bekräfta att det var han. Vi började gå för att inte se så galna ut och några meter senare stod vi där, tillsammans med Billie Joe Armstrong. Han var där, han var med oss, han pratade med oss, han såg in i våra ögon. Han var där, PÅ RIKTIGT. Det var ingen liten figur på datorskärmen, eller på TV. Han var där, livs levande och när jag skakade hand med honom och han tittade in i mina ögon kunde jag inte tro att det var på riktigt. Det kunde bara inte hända, hur kunde vi vara så lyckligt lottade?
Vi stod och pratade med honom lite och jag fick inte fram så mycket, jag stammade mest och hade svårt att få till engelska ord. Till slut lyckades jag säga "Thank you for saving my life, I love you". När jag sa det till honom tittade han på mig och log, sen sa han Thank you, med betoning på you. Notera att jag sitter och skakar när jag skriver det här, när jag väcker minnena, det är så otroligt sjukt att jag kan inte sätta ord på det.
Snart hade flera personer upptäckt Billie Joe och vi var kanske sju - åtta personer bilket betydde att det blev mindre personligt prat med Billie själv. Han började gå mot hotellet i ganska hög frt och när vi kom till rödljuset vi precis sttt vid så råkade jag stå rätt nära kanten och en bil kom i hög fart, jag var så inne i vad som hände att jag inte märkte att en bil kom i hög fart. Plötsligt känner jag en arm över mitt bröst och Billie Joe sa "Woah, watch out for the cars" och småskrattade. Han räddade mer eller mindre mitt liv igen, insane.
Snart var vi framme bid Grand hotell igen och Billie Joe gick in, kvar där ute var vi. Vi var chockade, vi var exalterade och vi kunde inte förstå vad som precis hade hänt. För ca en timme sedan hade vi varit vid Globen och inte hade vi en tanke på att vi snart skulle träffa hela Green Day lite senare.
Jag kände mig yr och satte mig ner på marken, jag kände hur jag fällde en tår. Hur kunde det hända?
Fem minuter senare kom Tré tillbaka till hotellet, och vi hälsade på honom igen innan vi åkte hem till Peter och tittade på bilder vi tagit, och helt enkelt samlade oss innan vi åkte tillbaka till kön där vi fick blandade reaktioner. Vissa kramade oss och nästan grät för våran skull, andra ville rösta ut oss från kön med öråd. haha <3
Dagen gick och kvällen spenderades i Stockholm letandes efter Foxboro Hottubs (Green Days sidoprojekt) som påstods spela i Sthlm, men efter att ha kollat runt på cirka 10 olika klubbar så insåg vi att vi letade förgäves och vi åkte tillbaka till kön som vi återigen flyttade fram eftersom den andra konserten var slut. Det var inte det smartaste vi kunde göra utan nästa morgon när vi vaknade runt åtta av att det spöregnade, så var vi tvugna att flytta tillbaka kön sa alla vakter. Jag är sjukt glad att jag tog med mig ett tält, de andra som låg under bar himmel med sina sovsäckar var helt genomblöta. I vilket fall så packade vi ihop våra saker och stod endast med det vi ville ha med oss in på konserten vilket för mig bara var en skjorta och en hoodie och det regnade ju inte lite. Helt genomblöta blev vi, men det var det värt.
Vid cirka 18.30 - 19.00 bad vakterna oss att göra oss redo för insläpp. Vi tog fram våra biljetter och fick ställa oss två och två och gå hand i hand in i arenan. Jag och Maria som var först gick in tillsammans med en vakt framför oss. Synen när vi kom in och såg arenan vara helt tom förrutom en stor scen med den klassiska catwalken som Billie Joe alltid använder går inte beskriva. Jag skulle få välja precis vilken plats jag ville, precis som jag drömt om så länge. Jag tog platsen längst fram i mitten av catwalken och vid min sida hade jag Simon, Maria och Charlotte, min syster.
Vi satte oss ner med ryggarna mot staketet och väntade, folket började strömma in och snart hörde vi ett ljud och plötsligt blev allt svart, förbandet Prima Donna gick på scenen. De var rätt bra, galet duktiga, men hade inte tid att fokusera på dem när det var cirka 40 minuter tills Green Day skulle gå på scenen. Till slut gick Prima Donna Av och dem korta väntan som alltig känns så lång började. En halvtimme kändes som ett halvår.
När det tillslut spelades en ramoneslåt i PA't så visste både jag och Simon att efter den här låten kommer Song of the Century starta, och vi räknade ner takterna, och där släcktes det ner och song of the century startades.
21st Century Breakdown
Jag och Simon stod och kramades och grät, jag trodde aldrig jag kunde gråta så mycket, men det kunde jag. Jag var så lycklig och alla känslor kom på en gång.
Det vart helt kolsvart förrutom på den stora skärmen bakom scenen där det lyste lampor som hade formats till en stad. Plötsligt ser vi en kille en meter framför oss, och där stod Tré Coll och skrek. Snart kom Mike Dirnt och Billie Joe också ut. Även ifall vi hade träffat dem dagen innan var det här en annan sak, dagen innan var dem liksom personerna, nu var de Green Day, som vi 'lärt känna' de senaste åren. När första ackorden började exploderade hela Globen, och nu var det på riktigt.
21st Century Breakdown är en av mina favoritlåtar från nya plattan och de gjorde den så sjukt äckligt bra så det finns inte. Det är verkligen den ultimata öppningslåten. Billie Joe skrek Stockholm mellan meningarna och man verkligen såg hur han och resten av bandet var taggat. Han presenterade Tré cool och skrek åt hela globen att ställa sig upp och hoppa upp och ner. Snart exploderade massa fyrverkerier och eldkastare på scenen och låten fortsatte i ett sjukt tempo.
När den lugna delen i slutet kom så stod jag bara och stirrade rakt på Billie Joe och grät, jag förstod det inte, att jag stod längst fram på Green Day och hörde dem spela live, och det var på riktigt och allting var 1000 gånger bättre än vad jag hade förväntat mig.
Know Your Enemy
Nu hade de fått tempot en del och den här låten var galet bra. Den är långt ifrån min favorit från nya plattan, men den är riktigt bra live, framförallt med all eld och en taggad Billie Joe som skriker mellan i princip varje takt. När Billie springer upp på arenan och även kommer ut på catwalken och jag får ögonkontakt med honom så blir allt direkt så sjukt mycket bättre. Billie hinner släpa upp en kille på scenen som får hoppa med honom lite innan han får göra ett stagedive ner från scenen.
East Jesus Nowhere
Energin går inte beskriva, det är helt sjukt att se ett så taggat Green Day framföra en sån här låt, adrenalinet bara sprutar och känslan är obeskrivlig. Låten inleds med Billies klassiska 'wooaaaahh'.
EJN är helt klart en av mina favorit låtar från 21stCB.
Det var ungefär vid den här låten jag började komma tillbaka till medvetandet efter ha stått och storgråtit i cirka tre låtar. Jag började titta bak och runt omkring mig och såg hur sjukt mycket folk det var och vilken stämning och tryck det var. Och där stod jag med den absolut bästa platsen i arenan och upplevde något så fint och mäktigt som det här. Jag blev tårögd igen.
Billie Joe hann även i den här låten dra upp en kille, fast den här gången en liten kille som fick stå på scenen och svaja med armarna och låtsas vara någon som blir 'räddad' efter att Billie Joe hade drivit med religion genom att låtsas vara en präst som predikar. "Thank you Jesus, thank you jesus, god bless you all in Sweden here tonight, god bless Stockholm. I want someone who wants to be saved right now, save your fucking soul baby, save your fucking soul tonight, I want a child, I need a fucking child"
Holiday
Hur ska man beskriva det här? Det går faktist inte, inte på något vis alls. Holiday har alltid varit en låt som betytt sjukt mycket för mig, en av mina favoritlåtar sedan den släpptes för fem år sedan. Den var en av de absolut första låtarna jag lärde mig spela på gitarr, det var faktist en av de låtarna som inspirerade mig att börja spela gitarr, den har varit med och skapat MIG. När jag sedan ser den framföras live av de tre männen som skapat detta mästerverk, och som även är de tre männen som skapat mig så får jag en så sjuk känsla. Det är helt otroligt.
Och vilken energi dom har och trycket är helt sjukt, det är så äckligt mäktigt.
När intro börjar skriker Billie "Do you want to start a fucking war!? This song is not anti America.. VIVA LA REVOLUTION". Sedan fortsätter det, jag skriker mig hes redan vid den här låten, fjärde låten.
Under bassolot kommer Billie Joe ut med sin lampa och skriker "lights out" som han alltid gör under Holiday, sedan släcks ljuset och där står han med sin strålkastare och lyser ut över publiken. Han var så nära, och han stod där på riktigt, det var inte Bullet in a bible eller youtube som alltid annars, nej, nu var det på riktigt och han lös på oss, MIG.
WELL, hinner inte skriva mera nu, resten kommer i kväll eller i morgon.
gott nytt år, tack alla för 2009 som har varit det bästa året i mitt liv
Med alla väskor som inehöll sovsäck, tält, kläder och annat onödigt så släpade jag mig bort mit tunnelbanan och åkte mot Globen och när jag såg arenan i verkligheten, och visste att här kommer jag spendera de två närmsta dygnen samt se mina förebilder, så började jag skaka. Jag gick fram till entrén och insåg att jag var ensam där, jag var först i kön. Jag blev en aning chockad, men mest otroligt glad.
Klockan var halv ett och cirka 45 minuter senare kom det två personer till som visade sig vara sjukt trevliga och som jag skulle spendera de närmsta dygnen med. När mörkret hade lagt sig för kvällen var vi femton personer som satt i sina sovsäckar, myste och taggade för söndagen. Till mitt tält hade jag glömt tältpinnar, men det löste vi med snören som vi knöt upp i det lilla taket som gick ut från entrén.
Natten blev kallare än vad jag hade trott, men även lugnare än vad jag hade trott. Anledningen varför den blev så kall var att jag hade tagit med mig fel sovsäck, den jag egentligen skulle ta med mig klarade minus tio grader, men jag lyckades såklart ta med mig den som bara klarar +5 grader. Men det löste Carro med sitt fotogenkök och varm oboy, awesome!
När jag vaknade morgonen därpå var helt nerkyld och utmattad, trots att jag hade lyckats sova åtta timmar samanlagt. Jag släppte dock tankarna på det en stund senare då en viss Simon kom inflygande i tältet med världens kram som lyckades välta tältet. Fan vad glad jag blev, hade inte träffat bror på två månader och jag hade verkligen saknat honom :D
Dagen blev genast roligare och snart tvingades vi flytta våran kö då bandet Fleetwood MC skulle spela Globen på lördagen och vi kunde ju inte sitta ivägen. Så kön flyttades och jag och simon började gå runt arénan i hopp att hitta något roligt att underhålla oss med.
Vi gick runt, runt och hittade ingenting roligt och bestämde oss för att gå tillbaka till kön när vi ser ett par bussar som skulle kunna vara turnébussar, så vi tog modet till oss och gick dit och frågade, "Are you the crew of Fleetwood MC?" och svaret vi fick var "No, we're Green Days crew, you're looking for them? They are in town right now". I den sekunden fick jag och Simon mer eller mindre panik, vi båda förstod att om vi hade tur skulle vi snart få träffa våra absoluta föebilder, och vi började springa mot Globens köpcenter samtidigt som vi ringde Peter som snart kom med sin bil. Väntan på Peter, ca 20 minuter kändes som flera timmar, vi var så sjukt exalterade och förväntansfulla.
Snart kom i alla fall Peter med sin bil och vi bestämde oss för att chansa på att bandet bodde på Grand Hotel, som är ett av Stockholms finaste hotel. Vi fick problem med att hitta parkeringsplats vilket resulterade i att jag och Simon hoppde ut i förväg medans Peter letade vidare. Det visade sig vara ett smart beslut då Tré Cool kom gående ut genom dörren precis då. När han gick ner för trappan sa jag till simon "Det ser fan ut som någon i Green Day?!?!?!" och svaret jag fick var en Simon som hoppade upp och ner och ropade "´DET ÄR TRÉ TRÉ TRÉ!!!!". Det ögonblicket kommer jag nog aldrig kunna beskriva. Där stod han livs levande framför oss och såg in i våra ögon och vi pratade med honom innan en av hotellets vakter bar ut hans cykel som han cyklade iväg på.
Vi fick världens adrenalinkick och började hoppa upp och ner och kramades och var som små barn på julafton, vi hade just träffat trummisen i Green Day. Hur ska jag kunna beskriva hur det var? Det går nog inte, man måste nog uppleva det själv. Jag har läst bloggar om andras upplevelser med Green Day, jag har försökt sätta mig in i situationen själv, jag trodde jag lyckades, men känslan när vi stod där går inte beskriva. Allting stod still, jag tänkte inte på någonting alls, personerna runt omkring oss var plötsligt bara dimma och jag hade Tré Cool framför mig. Det är så sjukt, jag kan verkligen inte förstå att jag är så lyckligt lottad.
Hur som helst så hade Peter äntligen hittat parkeringsplats och missade Tré Cool med bara en minut. Vi stod kvar utanför ingången i cirka 15 minuter innan vi såg en lång man stå med ryggen mot oss. Snart vänder han sig om och går ut med en barnvagn. Det var Mike Dirnt. Mike Dirnt, han som skrivit basgången till Longview, han som alltid har stått där på scenen på alla videos man tittat på, Mike Dirnt - mannen på alla affischer jag tapetserat mina väggar med. Nu hade vi även honom framför oss, och shit, jag minns att jag blev helt konstig i huvudet och hann inte mera än hälsa förrän han gick iväg med barnvagnen och sin fru samtidigt som han mumlade någonting om att han inte ställde upp på kort eller autografer på sin fritid utan det här var hans dyrbara "familytime". Jag förstår honom och vi respekterade det självklart, dock med en viss besvikelse. På vägen bort han Mike peka finger åt en fotograf som mer eller mindre tryckt upp en kamera i ansiktet på honom.
Nu hade vi träffat både Mike och Tré, men ännu inte Billie Joe, våran gemensamna förebild.
Vi stod utanför hotellet i cirka en timme och pratade om massa saker som att vi alla utan tvekan skulle kunna ställa in alla kommande Green Day konserter om vi fick träffa Billie Joe, att det vara galet mycket saker som vi skulle offra för att få träffa och dela några ord med Billie. Tiden gick och det verkade som att Billie, som tydligen hade gått ut på stan, inte ville komma tillbaka. Vi fick för oss att han hade gått in en bakväg och började dela på oss och ställa oss på olika ställen, men ingen vågade riktigt stå själv, så det slutade med att vi stod som en klump utanför ingången.
Vi bestämde oss för att om han inte kommer om typ 5 - 10 minuter så måste vi åka tillbaka till kön. Just då ser jag en liten kille stå med ryggen emot oss cirka 100 meter bort. Jag hade ingen chans att se vem det var, inte heller kunde man se några detaljer på personen, men jag kände direkt att det måste vara Billie Joe.
Jag började hoppa och skrika att det var Billie Joe, men de andra sa åt mig att, nej, det är inte Billie, det ser man inte ens på så långt håll. Men jag var säker och snart var Peter och Simon det också och vi började springa mot gatan där han stod. När vi blev stoppade av rödljus vid ett övergångsställe såg vi Billie Joe gå mot oss, och vi var tillräckligt nära att bekräfta att det var han. Vi började gå för att inte se så galna ut och några meter senare stod vi där, tillsammans med Billie Joe Armstrong. Han var där, han var med oss, han pratade med oss, han såg in i våra ögon. Han var där, PÅ RIKTIGT. Det var ingen liten figur på datorskärmen, eller på TV. Han var där, livs levande och när jag skakade hand med honom och han tittade in i mina ögon kunde jag inte tro att det var på riktigt. Det kunde bara inte hända, hur kunde vi vara så lyckligt lottade?
Vi stod och pratade med honom lite och jag fick inte fram så mycket, jag stammade mest och hade svårt att få till engelska ord. Till slut lyckades jag säga "Thank you for saving my life, I love you". När jag sa det till honom tittade han på mig och log, sen sa han Thank you, med betoning på you. Notera att jag sitter och skakar när jag skriver det här, när jag väcker minnena, det är så otroligt sjukt att jag kan inte sätta ord på det.
Snart hade flera personer upptäckt Billie Joe och vi var kanske sju - åtta personer bilket betydde att det blev mindre personligt prat med Billie själv. Han började gå mot hotellet i ganska hög frt och när vi kom till rödljuset vi precis sttt vid så råkade jag stå rätt nära kanten och en bil kom i hög fart, jag var så inne i vad som hände att jag inte märkte att en bil kom i hög fart. Plötsligt känner jag en arm över mitt bröst och Billie Joe sa "Woah, watch out for the cars" och småskrattade. Han räddade mer eller mindre mitt liv igen, insane.
Snart var vi framme bid Grand hotell igen och Billie Joe gick in, kvar där ute var vi. Vi var chockade, vi var exalterade och vi kunde inte förstå vad som precis hade hänt. För ca en timme sedan hade vi varit vid Globen och inte hade vi en tanke på att vi snart skulle träffa hela Green Day lite senare.
Jag kände mig yr och satte mig ner på marken, jag kände hur jag fällde en tår. Hur kunde det hända?
Fem minuter senare kom Tré tillbaka till hotellet, och vi hälsade på honom igen innan vi åkte hem till Peter och tittade på bilder vi tagit, och helt enkelt samlade oss innan vi åkte tillbaka till kön där vi fick blandade reaktioner. Vissa kramade oss och nästan grät för våran skull, andra ville rösta ut oss från kön med öråd. haha <3
Dagen gick och kvällen spenderades i Stockholm letandes efter Foxboro Hottubs (Green Days sidoprojekt) som påstods spela i Sthlm, men efter att ha kollat runt på cirka 10 olika klubbar så insåg vi att vi letade förgäves och vi åkte tillbaka till kön som vi återigen flyttade fram eftersom den andra konserten var slut. Det var inte det smartaste vi kunde göra utan nästa morgon när vi vaknade runt åtta av att det spöregnade, så var vi tvugna att flytta tillbaka kön sa alla vakter. Jag är sjukt glad att jag tog med mig ett tält, de andra som låg under bar himmel med sina sovsäckar var helt genomblöta. I vilket fall så packade vi ihop våra saker och stod endast med det vi ville ha med oss in på konserten vilket för mig bara var en skjorta och en hoodie och det regnade ju inte lite. Helt genomblöta blev vi, men det var det värt.
Vid cirka 18.30 - 19.00 bad vakterna oss att göra oss redo för insläpp. Vi tog fram våra biljetter och fick ställa oss två och två och gå hand i hand in i arenan. Jag och Maria som var först gick in tillsammans med en vakt framför oss. Synen när vi kom in och såg arenan vara helt tom förrutom en stor scen med den klassiska catwalken som Billie Joe alltid använder går inte beskriva. Jag skulle få välja precis vilken plats jag ville, precis som jag drömt om så länge. Jag tog platsen längst fram i mitten av catwalken och vid min sida hade jag Simon, Maria och Charlotte, min syster.
Vi satte oss ner med ryggarna mot staketet och väntade, folket började strömma in och snart hörde vi ett ljud och plötsligt blev allt svart, förbandet Prima Donna gick på scenen. De var rätt bra, galet duktiga, men hade inte tid att fokusera på dem när det var cirka 40 minuter tills Green Day skulle gå på scenen. Till slut gick Prima Donna Av och dem korta väntan som alltig känns så lång började. En halvtimme kändes som ett halvår.
När det tillslut spelades en ramoneslåt i PA't så visste både jag och Simon att efter den här låten kommer Song of the Century starta, och vi räknade ner takterna, och där släcktes det ner och song of the century startades.
21st Century Breakdown
Jag och Simon stod och kramades och grät, jag trodde aldrig jag kunde gråta så mycket, men det kunde jag. Jag var så lycklig och alla känslor kom på en gång.
Det vart helt kolsvart förrutom på den stora skärmen bakom scenen där det lyste lampor som hade formats till en stad. Plötsligt ser vi en kille en meter framför oss, och där stod Tré Coll och skrek. Snart kom Mike Dirnt och Billie Joe också ut. Även ifall vi hade träffat dem dagen innan var det här en annan sak, dagen innan var dem liksom personerna, nu var de Green Day, som vi 'lärt känna' de senaste åren. När första ackorden började exploderade hela Globen, och nu var det på riktigt.
21st Century Breakdown är en av mina favoritlåtar från nya plattan och de gjorde den så sjukt äckligt bra så det finns inte. Det är verkligen den ultimata öppningslåten. Billie Joe skrek Stockholm mellan meningarna och man verkligen såg hur han och resten av bandet var taggat. Han presenterade Tré cool och skrek åt hela globen att ställa sig upp och hoppa upp och ner. Snart exploderade massa fyrverkerier och eldkastare på scenen och låten fortsatte i ett sjukt tempo.
När den lugna delen i slutet kom så stod jag bara och stirrade rakt på Billie Joe och grät, jag förstod det inte, att jag stod längst fram på Green Day och hörde dem spela live, och det var på riktigt och allting var 1000 gånger bättre än vad jag hade förväntat mig.
Know Your Enemy
Nu hade de fått tempot en del och den här låten var galet bra. Den är långt ifrån min favorit från nya plattan, men den är riktigt bra live, framförallt med all eld och en taggad Billie Joe som skriker mellan i princip varje takt. När Billie springer upp på arenan och även kommer ut på catwalken och jag får ögonkontakt med honom så blir allt direkt så sjukt mycket bättre. Billie hinner släpa upp en kille på scenen som får hoppa med honom lite innan han får göra ett stagedive ner från scenen.
East Jesus Nowhere
Energin går inte beskriva, det är helt sjukt att se ett så taggat Green Day framföra en sån här låt, adrenalinet bara sprutar och känslan är obeskrivlig. Låten inleds med Billies klassiska 'wooaaaahh'.
EJN är helt klart en av mina favorit låtar från 21stCB.
Det var ungefär vid den här låten jag började komma tillbaka till medvetandet efter ha stått och storgråtit i cirka tre låtar. Jag började titta bak och runt omkring mig och såg hur sjukt mycket folk det var och vilken stämning och tryck det var. Och där stod jag med den absolut bästa platsen i arenan och upplevde något så fint och mäktigt som det här. Jag blev tårögd igen.
Billie Joe hann även i den här låten dra upp en kille, fast den här gången en liten kille som fick stå på scenen och svaja med armarna och låtsas vara någon som blir 'räddad' efter att Billie Joe hade drivit med religion genom att låtsas vara en präst som predikar. "Thank you Jesus, thank you jesus, god bless you all in Sweden here tonight, god bless Stockholm. I want someone who wants to be saved right now, save your fucking soul baby, save your fucking soul tonight, I want a child, I need a fucking child"
Holiday
Hur ska man beskriva det här? Det går faktist inte, inte på något vis alls. Holiday har alltid varit en låt som betytt sjukt mycket för mig, en av mina favoritlåtar sedan den släpptes för fem år sedan. Den var en av de absolut första låtarna jag lärde mig spela på gitarr, det var faktist en av de låtarna som inspirerade mig att börja spela gitarr, den har varit med och skapat MIG. När jag sedan ser den framföras live av de tre männen som skapat detta mästerverk, och som även är de tre männen som skapat mig så får jag en så sjuk känsla. Det är helt otroligt.
Och vilken energi dom har och trycket är helt sjukt, det är så äckligt mäktigt.
När intro börjar skriker Billie "Do you want to start a fucking war!? This song is not anti America.. VIVA LA REVOLUTION". Sedan fortsätter det, jag skriker mig hes redan vid den här låten, fjärde låten.
Under bassolot kommer Billie Joe ut med sin lampa och skriker "lights out" som han alltid gör under Holiday, sedan släcks ljuset och där står han med sin strålkastare och lyser ut över publiken. Han var så nära, och han stod där på riktigt, det var inte Bullet in a bible eller youtube som alltid annars, nej, nu var det på riktigt och han lös på oss, MIG.
WELL, hinner inte skriva mera nu, resten kommer i kväll eller i morgon.
gott nytt år, tack alla för 2009 som har varit det bästa året i mitt liv
21 december 2009
Cirka en och en halv vecka kvar av 2009, känns väl inte jättebra, vill verkligen inte lämna det här året som har varit så sjukt bra, låter lite skumt, men jag vill nästan bo i 2009, haha.
Igår var det dags att köpa de allra första julklapparna för i år, gick väl lite sisådär, fick köpt cirka hälften av alla presenter och har inte ens hälften av alla pengar kvar, men det får väl gå på något sätt! Därefter bar det av till jul på liseberg med Evelina, galet kallt och galet mys. Mina tår var helt blå när jag kom hem, haha.
Nu är det scrubs, choklad och sängen som gäller, fan va skönt.
Igår var det dags att köpa de allra första julklapparna för i år, gick väl lite sisådär, fick köpt cirka hälften av alla presenter och har inte ens hälften av alla pengar kvar, men det får väl gå på något sätt! Därefter bar det av till jul på liseberg med Evelina, galet kallt och galet mys. Mina tår var helt blå när jag kom hem, haha.
Nu är det scrubs, choklad och sängen som gäller, fan va skönt.
.
jag saknar green day rätt så jättemycket.
men om 177 dagar är jag i manchester och ser dom, och om 180 dagar står jag i london och ser dom, fyfan vad jag längtar
men om 177 dagar är jag i manchester och ser dom, och om 180 dagar står jag i london och ser dom, fyfan vad jag längtar
Söndag
Jag känner verkligen att jag är sjukt aktiv. Anledningen att jag aldrig skriver är att jag fortfarande väntar på att jag ska hitta ork att skriva om Green Day helgen. Men det verkar aldrig bli av, antar att det är för påfrestande för mig att skriva om det, jag mår helt konstigt av bara tanken att allting har hänt. Men innan nyår ska det bli av iallafall, det lovar jag mig själv!
Well, har hänt mycket sedan jag skrev sist, framförallt för bandet. Vi har spelat massa spelningar runt om och har lyckats ta oss till final i Partillerocken där vi lyckades komma på en fjärdeplats och vann 16 timmar studiotid uppdelat på två dagar, hur grymt som helst! Jag är verkligen nöjd med placeringen då de tre banden som kom före oss är helt galet bra och förtjänade sina placeringar. Att komma fyra av 35 band känns grymt!
Vi har även spelat på Lusserocken i Lerum som förband åt Johan Palm och The Berndt. Måste säga att det är en av de roligaste och bästa spelningarna vi har haft. Publiken var perfekt, sjöng med, skrek och stod inte still en sekund, instrumentalt satte vi allting och allting bara stämde helt enkelt. Therese Hammarstrand, våran nya sångerska som har ersatt Gabi som hoppade av av olika själ gjorde sin andra spelning med oss och gjorde en sjukt bra spelning, tog för sig, rörde sig grymt och sjöng bra som fan. Allt känns så galet mycket roligare och bättre nu med ny sångerska, känns som vi tagit ett steg vidare och utvecklats mera, sjukt kul.
I januari har vi just nu en hel del spelningar inbokade, fyra dagar i rad, ska bli sjukt kul, finns inget roligare än att spela live. Vi ska även in i studion igen i mars - april någon gång, ska bli galet skönt att äntligen få ersätta de gamla kassa inspelningarna!
Om fyra dagar är det även julafton och snart är året slut, vart tog det vägen? Var det inte nyss det var sommarlov och julafton? riktigt läskigt. Mindre bra att jag inte köpt en enda julklapp än, men det löser jag i morgon!
Pösshej.
Datumen för januari:
Torsdagen den 14 januari - Fabriken i Alingsås
18.00, gratis inträde
Fredagen den 15 januari - 1200 kvadrat i Frölunda, Göteborg
18.00, gratis inträde
Lördagen den 16 januari - Hemgården i Borås
18.00, gratis inträde
Söndagen den 17 januari - Pustervik i Göteborg
17.00, 50 kr inträde.
mera information finns på myspace - http://www.myspace.com/neverbluetheband
bli ett fan av oss på facebook: http://www.facebook.com/profile.php?id=847705460#/pages/Neverblue/47999983899?ref=ts
Well, har hänt mycket sedan jag skrev sist, framförallt för bandet. Vi har spelat massa spelningar runt om och har lyckats ta oss till final i Partillerocken där vi lyckades komma på en fjärdeplats och vann 16 timmar studiotid uppdelat på två dagar, hur grymt som helst! Jag är verkligen nöjd med placeringen då de tre banden som kom före oss är helt galet bra och förtjänade sina placeringar. Att komma fyra av 35 band känns grymt!
Vi har även spelat på Lusserocken i Lerum som förband åt Johan Palm och The Berndt. Måste säga att det är en av de roligaste och bästa spelningarna vi har haft. Publiken var perfekt, sjöng med, skrek och stod inte still en sekund, instrumentalt satte vi allting och allting bara stämde helt enkelt. Therese Hammarstrand, våran nya sångerska som har ersatt Gabi som hoppade av av olika själ gjorde sin andra spelning med oss och gjorde en sjukt bra spelning, tog för sig, rörde sig grymt och sjöng bra som fan. Allt känns så galet mycket roligare och bättre nu med ny sångerska, känns som vi tagit ett steg vidare och utvecklats mera, sjukt kul.
I januari har vi just nu en hel del spelningar inbokade, fyra dagar i rad, ska bli sjukt kul, finns inget roligare än att spela live. Vi ska även in i studion igen i mars - april någon gång, ska bli galet skönt att äntligen få ersätta de gamla kassa inspelningarna!
Om fyra dagar är det även julafton och snart är året slut, vart tog det vägen? Var det inte nyss det var sommarlov och julafton? riktigt läskigt. Mindre bra att jag inte köpt en enda julklapp än, men det löser jag i morgon!
Pösshej.
Datumen för januari:
Torsdagen den 14 januari - Fabriken i Alingsås
18.00, gratis inträde
Fredagen den 15 januari - 1200 kvadrat i Frölunda, Göteborg
18.00, gratis inträde
Lördagen den 16 januari - Hemgården i Borås
18.00, gratis inträde
Söndagen den 17 januari - Pustervik i Göteborg
17.00, 50 kr inträde.
mera information finns på myspace - http://www.myspace.com/neverbluetheband
bli ett fan av oss på facebook: http://www.facebook.com/profile.php?id=847705460#/pages/Neverblue/47999983899?ref=ts
