<iframe width="400" height="122" src="http://moodofi-dev.com/track/EQNMDPqp/share" frameborder="0"></iframe>

Mitt band Neverblue har precis släppt den andra singeln från vårat kommande debutalbum. 
Låten känns rätt speciell. Vi fick chansen att framföra den live i Scandinavium i oktober 2011 och det är någonting jag alltid kommer minnas och tänka på när jag hör/spelar den här låten!

Lyssna gärna in den och kommentera gärna något om ni gillar den! :]





Liveklipp när vi spelade låten i Scandinavium: 

Haaaj. 

Mitt band Neverblue har haft ett jävligt jobbigt år. Vi har bytt medlemmar, och haft en hel del motgångar här och där. Men vi fick våran revansch, spelade i Scandinavium i oktober och i vår ska vi spela här och var i Sverige samt i London. Det är mycket som är på gång nu, och just nu är det våran nya singel Ocean som är aktuell!!

Det är den första singlen från vårat uppkommande debutalbum och jag är sjukt taggad för att få släppa albumet!

Ni får jättegärna kika in låten via länkarna nedanför 



Här kan ni lyssna på låten och även ladda ner den: 

HEEEEEY.
Första inlägget på ett år :)

Mitt band är med i ännu en tävling, fast en heeeeelt sjuk tävling! Vi har chansen att lira i SCANDINAVIUM tillsammans med massa stora artister.
Det enda vi behöver hjälp med är att få röster, och att rösta tar cirka 10 sekunder, så pleaase, ta er tid och hjälp mig, vore så sjukt uppskattat! :]

Det enda man behöver göra är att:

1. först gilla denna sidan på FACEBOOK:
http://www.facebook.com/marchingforlife
2. gilla vårat videoklipp:
http://www.facebook.com/photo.php?v=263886713645587
3. KLART!

20 sekunder av er tid kan göra så sjukt stor skillnad för oss! :]
Tack på förhand!

har förövrigt världens finaste flickvän

Tror att jag gjorde sex prov förra veckan, tre nationella och tre ordinarie prov. Kan ju inte förneka att jag är trött på skolan och att det ska bli underbart med sommarlov.

Kommande 1 ½ månaden är helt sjuuuk.

30 april - Live Floda Nova, Floda
8 Maj  - Live Röhsska Museet, Göteborg
10 maj - STUDION!
11 maj - STUDION!
12 maj - STUDION!
14 maj - Live K-redrock, Kållered
15 maj - Live Fabriken i Alingsås
22 maj - Live Folkets park i Alingsås UTOMHUS!
29 maj - Live NNP, Lindome UTOMHUS!
xx maj - Pressfoto inför EP
xx maj - Release av Ep'n
5 juni - Green Day LIVE ULLEVI.
15 juni - Flyg mot manchester i England
16 juni - Green day LIVE MANCHESTER
17 juni - London
18 juni - London
19 juni - Green day LIVE WEMBLEY STADIUM!
20 juni - London / förhoppningsvis paramore

 

Så jävla mycket jag är nervös för, framförallt alla Green Day konserter och resan till England. Men det ska bli sjukt roligt, en upplevelse för livet, inte varje dag man gör sånt liksom!

Jag är även så sjukt jävla stört taggad inför att våra nya låtar kommer ut så att folk äntligen kan få se vad vi går för. Demon på Myspace just nu är så jävla kass inspelning + inte Therese på sång så att folk får helt fel uppfattning. Det är också en sak jag är nervös för - att inspelningen inte skall gå som planerat så att det inte alls blir så bra. Men jag tror nog det ska gå vägen.

Btw våfflor är gott, och  hur i helvete kan det vara MAJ redan !?

När jag vaknade vid halv 6 på fredag morgon den 9/10 och insåg att idag börjar allting, idag börjar det jag har väntat på i fem år. När jag satt på tåget mot alingsås, där jag sen skulle byta till mit X200 mot Stockholm så hade jag en stor klump i magen, jag hade gråten i halsen och var livrädd och nästan skakade av nervositet. Tågresan mot Stockholm gjorde mig ännu mera nervös då jag tvingades sitta i Laxå i en timme för att vänta på ett nytt tåg då det jag åkte i hade gått sönder, och när det väl kom ett nytt så fick vi inte åka pga en gasläcka längre fram. Efter totalt fyra och en halv timme, som egentligen skulle varit cirka två och en halv timme, så var jag framme på Stockholms central. Den sista halvtimmen på tåget gick åt att sitta och räkna ner minuter och nästan sekunder.

Med alla väskor som inehöll sovsäck, tält, kläder och annat onödigt så släpade jag mig bort mit tunnelbanan och åkte mot Globen och när jag såg arenan i verkligheten, och visste att här kommer jag spendera de två närmsta dygnen samt se mina förebilder, så började jag skaka. Jag gick fram till entrén och insåg att jag var ensam där, jag var först i kön. Jag blev en aning chockad, men mest otroligt glad.

Klockan var halv ett och cirka 45 minuter senare kom det två personer till som visade sig vara sjukt trevliga och som jag skulle spendera de närmsta dygnen med. När mörkret hade lagt sig för kvällen var vi femton personer som satt i sina sovsäckar, myste och taggade för söndagen. Till mitt tält hade jag glömt tältpinnar, men det löste vi med snören som vi knöt upp i det lilla taket som gick ut från entrén.

Natten blev kallare än vad jag hade trott, men även lugnare än vad jag hade trott. Anledningen varför den blev så kall var att jag hade tagit med mig fel sovsäck, den jag egentligen skulle ta med mig klarade minus tio grader, men jag lyckades såklart ta med mig den som bara klarar +5 grader. Men det löste Carro med sitt fotogenkök och varm oboy, awesome!

När jag vaknade morgonen därpå var helt nerkyld och utmattad, trots att jag hade lyckats sova åtta timmar samanlagt. Jag släppte dock tankarna på det en stund senare då en viss Simon kom inflygande i tältet med världens kram som lyckades välta tältet. Fan vad glad jag blev, hade inte träffat bror på två månader och jag hade verkligen saknat honom :D

Dagen blev genast roligare och snart tvingades vi flytta våran kö då bandet Fleetwood MC skulle spela Globen på lördagen och vi kunde ju inte sitta ivägen. Så kön flyttades och jag och simon började gå runt arénan i hopp att hitta något roligt att underhålla oss med. 

Vi gick runt, runt och hittade ingenting roligt och bestämde oss för att gå tillbaka till kön när vi ser ett par bussar som skulle kunna vara turnébussar, så vi tog modet till oss och gick dit och frågade, "Are you the crew of Fleetwood MC?" och svaret vi fick var "No, we're Green Days crew, you're looking for them? They are in town right now". I den sekunden fick jag och Simon mer eller mindre panik, vi båda förstod att om vi hade tur skulle vi snart få träffa våra absoluta föebilder, och vi började springa mot Globens köpcenter samtidigt som vi ringde Peter som snart kom med sin bil. Väntan på Peter, ca 20 minuter kändes som flera timmar, vi var så sjukt exalterade och förväntansfulla.

Snart kom i alla fall Peter med sin bil och vi bestämde oss för att chansa på att bandet bodde på Grand Hotel, som är ett av Stockholms finaste hotel. Vi fick problem med att hitta parkeringsplats vilket resulterade i att jag och Simon hoppde ut i förväg medans Peter letade vidare. Det visade sig vara ett smart beslut då Tré Cool kom gående ut genom dörren precis då. När han gick ner för trappan sa jag till simon "Det ser fan ut som någon i Green Day?!?!?!" och svaret jag fick var en Simon som hoppade upp och ner och ropade "´DET ÄR  TRÉ TRÉ TRÉ!!!!". Det ögonblicket kommer jag nog aldrig kunna beskriva. Där stod han livs levande framför oss och såg in i våra ögon och vi pratade med honom innan en av hotellets vakter bar ut hans cykel som han cyklade iväg på.

Vi fick världens adrenalinkick och började hoppa upp och ner och kramades och var som små barn på julafton, vi hade just träffat trummisen i Green Day. Hur ska jag kunna beskriva hur det var? Det går nog inte, man måste nog uppleva det själv. Jag har läst bloggar om andras upplevelser med Green Day, jag har försökt sätta mig in i situationen själv, jag trodde jag lyckades, men känslan när vi stod där går inte beskriva. Allting stod still, jag tänkte inte på någonting alls, personerna runt omkring oss var plötsligt bara dimma och jag hade Tré Cool framför mig. Det är så sjukt, jag kan verkligen inte förstå att jag är så lyckligt lottad.

Hur som helst så hade Peter äntligen hittat parkeringsplats och missade Tré Cool med bara en minut. Vi stod kvar utanför ingången i cirka 15 minuter innan vi såg en lång man stå med ryggen mot oss. Snart vänder han sig om och går ut med en barnvagn. Det var Mike Dirnt. Mike Dirnt, han som skrivit basgången till Longview, han som alltid har stått där på scenen på alla videos man tittat på, Mike Dirnt - mannen på alla affischer jag tapetserat mina väggar med. Nu hade vi även honom framför oss, och shit, jag minns att jag blev helt konstig i huvudet och hann inte mera än hälsa förrän han gick iväg med barnvagnen och sin fru samtidigt som han mumlade någonting om att han inte ställde upp på kort eller autografer på sin fritid utan det här var hans dyrbara "familytime". Jag förstår honom och vi respekterade det självklart, dock med en viss besvikelse. På vägen bort han Mike peka finger åt en fotograf som mer eller mindre tryckt upp en kamera i ansiktet på honom.

Nu hade vi träffat både Mike och Tré, men ännu inte Billie Joe, våran gemensamna förebild.
Vi stod utanför hotellet i cirka en timme och pratade om massa saker som att vi alla utan tvekan skulle kunna ställa in alla kommande Green Day konserter om vi fick träffa Billie Joe, att det vara galet mycket saker som vi skulle offra för att få träffa och dela några ord med Billie. Tiden gick och det verkade som att Billie, som tydligen hade gått ut på stan, inte ville komma tillbaka. Vi fick för oss att han hade gått in en bakväg och började dela på oss och ställa oss på olika ställen, men ingen vågade riktigt stå själv, så det slutade med att vi stod som en klump utanför ingången.
Vi bestämde oss för att om han inte kommer om typ 5 - 10 minuter så måste vi åka tillbaka till kön. Just då ser jag en liten kille stå med ryggen emot oss cirka 100 meter bort. Jag hade ingen chans att se vem det var, inte heller kunde man se några detaljer på personen, men jag kände direkt att det måste vara Billie Joe.

Jag började hoppa och skrika att det var Billie Joe, men de andra sa åt mig att, nej, det är inte Billie, det ser man inte ens på så långt håll. Men jag var säker och snart var Peter och Simon det också och vi började springa mot gatan där han stod. När vi blev stoppade av rödljus vid ett övergångsställe såg vi Billie Joe gå mot oss, och vi var tillräckligt nära att bekräfta att det var han. Vi började gå för att inte se så galna ut och några meter senare stod vi där, tillsammans med Billie Joe Armstrong. Han var där, han var med oss, han pratade med oss, han såg in i våra ögon. Han var där, PÅ RIKTIGT. Det var ingen liten figur på datorskärmen, eller på TV. Han var där, livs levande och när jag skakade hand med honom och han tittade in i mina ögon kunde jag inte tro att det var på riktigt. Det kunde bara inte hända, hur kunde vi vara så lyckligt lottade?

Vi stod och pratade med honom lite och jag fick inte fram så mycket, jag stammade mest och hade svårt att få till engelska ord. Till slut lyckades jag säga "Thank you for saving my life, I love you". När jag sa det till honom tittade han på mig och log, sen sa han Thank you, med betoning på you. Notera att jag sitter och skakar när jag skriver det här, när jag väcker minnena, det är så otroligt sjukt att jag kan inte sätta ord på det.

Snart hade flera personer upptäckt Billie Joe och vi var kanske sju - åtta personer bilket betydde att det blev mindre personligt prat med Billie själv. Han började gå mot hotellet i ganska hög frt och när vi kom till rödljuset vi precis sttt vid så råkade jag stå rätt nära kanten och en bil kom i hög fart, jag var så inne i vad som hände att jag inte märkte att en bil kom i hög fart. Plötsligt känner jag en arm över mitt bröst och Billie Joe sa "Woah, watch out for the cars" och småskrattade. Han räddade mer eller mindre mitt liv igen, insane.
Snart var vi framme bid Grand hotell igen och Billie Joe gick in, kvar där ute var vi. Vi var chockade, vi var exalterade och vi kunde inte förstå vad som precis hade hänt. För ca en timme sedan hade vi varit vid Globen och inte hade vi en tanke på att vi snart skulle träffa hela Green Day lite senare.

Jag kände mig yr och satte mig ner på marken, jag kände hur jag fällde en tår. Hur kunde det hända?
Fem minuter senare kom Tré tillbaka till hotellet, och vi hälsade på honom igen innan vi åkte hem till Peter och tittade på bilder vi tagit, och helt enkelt samlade oss innan vi åkte tillbaka till kön där vi fick blandade reaktioner. Vissa kramade oss och nästan grät för våran skull, andra ville rösta ut oss från kön med öråd. haha <3

Dagen gick och kvällen spenderades i Stockholm letandes efter Foxboro Hottubs (Green Days sidoprojekt) som påstods spela i Sthlm, men efter att ha kollat runt på cirka 10 olika klubbar så insåg vi att vi letade förgäves och vi åkte tillbaka till kön som vi återigen flyttade fram eftersom den andra konserten var slut. Det var inte det smartaste vi kunde göra utan nästa morgon när vi vaknade runt åtta av att det spöregnade, så var vi tvugna att flytta tillbaka kön sa alla vakter. Jag är sjukt glad att jag tog med mig ett tält, de andra som låg under bar himmel med sina sovsäckar var helt genomblöta. I vilket fall så packade vi ihop våra saker och stod endast med det vi ville ha med oss in på konserten vilket för mig bara var en skjorta och en hoodie och det regnade ju inte lite. Helt genomblöta blev vi, men det var det värt.

Vid cirka 18.30 - 19.00 bad vakterna oss att göra oss redo för insläpp. Vi tog fram våra biljetter och fick ställa oss två och två och gå hand i hand in i arenan. Jag och Maria som var först gick in tillsammans med en vakt framför oss. Synen när vi kom in och såg arenan vara helt tom förrutom en stor scen med den klassiska catwalken som Billie Joe alltid använder går inte beskriva. Jag skulle få välja precis vilken plats jag ville, precis som jag drömt om så länge. Jag tog platsen längst fram i mitten av catwalken och vid min sida hade jag Simon, Maria och Charlotte, min syster.
Vi satte oss ner med ryggarna mot staketet och väntade, folket började strömma in och snart hörde vi ett ljud och plötsligt blev allt svart, förbandet Prima Donna gick på scenen. De var rätt bra, galet duktiga, men hade inte tid att fokusera på dem när det var cirka 40 minuter tills Green Day skulle gå på scenen. Till slut gick Prima Donna Av och dem korta väntan som alltig känns så lång började. En halvtimme kändes som ett halvår.

När det tillslut spelades en ramoneslåt i PA't så visste både jag och Simon att efter den här låten kommer Song of the Century starta, och vi räknade ner takterna, och där släcktes det ner och song of the century startades.



21st Century Breakdown
Jag och Simon stod och kramades och grät, jag trodde aldrig jag kunde gråta så mycket, men det kunde jag. Jag var så lycklig och alla känslor kom på en gång.
Det vart helt kolsvart förrutom på den stora skärmen bakom scenen där det lyste lampor som hade formats till en stad. Plötsligt ser vi en kille en meter framför oss, och där stod Tré Coll och skrek. Snart kom Mike Dirnt och Billie Joe också ut. Även ifall vi hade träffat dem dagen innan var det här en annan sak, dagen innan var dem liksom personerna, nu var de Green Day, som vi 'lärt känna' de senaste åren. När första ackorden började exploderade hela Globen, och nu var det på riktigt.
21st Century Breakdown är en av mina favoritlåtar från nya plattan och de gjorde den så sjukt äckligt bra så det finns inte. Det är verkligen den ultimata öppningslåten.  Billie Joe skrek Stockholm mellan meningarna och man verkligen såg hur han och resten av bandet var taggat. Han presenterade Tré cool och skrek åt hela globen att ställa sig upp och hoppa upp och ner. Snart exploderade massa fyrverkerier och eldkastare på scenen och låten fortsatte i ett sjukt tempo.
När den lugna delen i slutet kom så stod jag bara och stirrade rakt på Billie Joe och grät, jag förstod det inte, att jag stod längst fram på Green Day och hörde dem spela live, och det var på riktigt och allting var 1000 gånger bättre än vad jag hade förväntat mig.

Know Your Enemy
Nu hade de fått tempot en del och den här låten var galet bra. Den är långt ifrån min favorit från nya plattan, men den är riktigt bra live, framförallt med all eld och en taggad Billie Joe som skriker mellan i princip varje takt. När Billie springer upp på arenan och även kommer ut på catwalken och jag får ögonkontakt med honom så blir allt direkt så sjukt mycket bättre. Billie hinner släpa upp en kille på scenen som får hoppa med honom lite innan han får göra ett stagedive ner från scenen.

East Jesus Nowhere
Energin går inte beskriva, det är helt sjukt att se ett så taggat Green Day framföra en sån här låt, adrenalinet bara sprutar och känslan är obeskrivlig. Låten inleds med Billies klassiska 'wooaaaahh'.
EJN är helt klart en av mina favorit låtar från 21stCB.
Det var ungefär vid den här låten jag började komma tillbaka till medvetandet efter ha stått och storgråtit i cirka tre låtar. Jag började titta bak och runt omkring mig och såg hur sjukt mycket folk det var och vilken stämning och tryck det var. Och där stod jag med den absolut bästa platsen i arenan och upplevde något så fint och mäktigt som det här. Jag blev tårögd igen.
Billie Joe hann även i den här låten dra upp en kille, fast den här gången en liten kille som fick stå på scenen och svaja med armarna och låtsas vara någon som blir 'räddad' efter att Billie Joe hade drivit med religion genom att låtsas vara en präst som predikar.  "Thank you Jesus, thank you jesus, god bless you all in Sweden here tonight, god bless Stockholm. I want someone who wants to be saved right now, save your fucking soul baby, save your fucking soul tonight, I want a child, I need a fucking child"



Holiday
Hur ska man beskriva det här? Det går faktist inte, inte på något vis alls. Holiday har alltid varit en låt som betytt sjukt mycket för mig, en av mina favoritlåtar sedan den släpptes för fem år sedan. Den var en av de absolut första låtarna jag lärde mig spela på gitarr, det var faktist en av de låtarna som inspirerade mig att börja spela gitarr, den har varit med och skapat MIG. När jag sedan ser den framföras live av de tre männen som skapat detta mästerverk, och som även är de tre männen som skapat mig så får jag en så sjuk känsla. Det är helt otroligt.
Och vilken energi dom har och trycket är helt sjukt, det är så äckligt mäktigt.
När intro börjar skriker Billie "Do you want to start a fucking war!? This song is not anti America..  VIVA LA REVOLUTION". Sedan fortsätter det, jag skriker mig hes redan vid den här låten, fjärde låten.
Under bassolot kommer Billie Joe ut med sin lampa och skriker "lights out" som han alltid gör under Holiday, sedan släcks ljuset och där står han med sin strålkastare och lyser ut över publiken. Han var så nära, och han stod där på riktigt, det var inte Bullet in a bible eller youtube som alltid annars, nej, nu var det på riktigt och han lös på oss, MIG.

WELL, hinner inte skriva mera nu, resten kommer i kväll eller i morgon.

gott nytt år, tack alla för 2009 som har varit det bästa året i mitt liv

jag saknar green day rätt så jättemycket.
men om 177 dagar är jag i manchester och ser dom, och om 180 dagar står jag i london och ser dom, fyfan vad jag längtar

Jag har inte kunnat skriva på ett bra tag. Anledningen är att jag sitter och väntar på att jag ska orka skriva klart mitt inlägg om helgen med Green Day i sthlm, jag har helt enkelt bara inte orken. Jag har varit helt känslomässigt förlamad sedan jag kom hem därifrån, jag vet knappt vad jag gör. Allt känns så sjukt, som att det vore en dröm. Idag och imorgon är det en månad sedan allting hände och jag ska försöka skriva av mig allting i morgon.

Sålänge tror dom här bilderna säger allt.

Att jag har beslutsångest över nästan allting vet nog de flesta som känner mig om. Det är bland det värsta jag vet och i fredagskväll kunde jag välja mellan att åka upp med buss klockan 23.30 från Göteborgs central och anlända till Stockholms central vid halv sex morgonen därpå, eller att åka halv sju på morgonen från Göteborg och anlända till Stockholm vid elva. Det som övervägde bussresan var det att jag skulle få en bättre plats i kön vilket skulle innebära en bättre plats inne på Stadion och det som övervägde tågresan morgonen därpå var att jag skulle få sova hemma och vara betydligt mer utvilad och antagligen kunna njuta mera av konserten. Det blev det sista alternativet som jag efter mycket velande fram och tillbaka bestämde mig för.

Men när jag anlände till Stockholm vid elva-tiden hade Simon, Johan, Martin och lite mera folk jag skulle gå med redan en plats långt fram i kön så jag fick helt enkelt ställa mig längst bak i kön, ungefär 60 nummer längre bak än vad de var, men den platsen tappade jag lite senare den med då några som skulle hålla min plats helt plötsligt fick för sig att dra hem medans jag var och åt. Lite skumt sådär. Jag försökte tränga mig fram till Simon och de andras plats och det gick väl ett par timmar innan åter igen skickades bak, men jag lyckades fixa mig en helt okej plats i alla fall. I kön lärde vi känna några trevliga människor från dalarna som gjorde köandet mycket roligare. De fick även stå där bak med mig sedan då även de hade försökt sno åt sig en bättre plats, tur för mig, otur för dem. haha. jag och simon hittade även på världens grymmaste kortspel som gick ut på att dra varsit kort och den som fick högst vann den andras kort. Grymt. Käkade även Ben and Jerrys, helt onödig fakta, men det är ju så sjukt gott.

Vid insläppet lyckades jag ta mig ännu lite längre fram och komma in tidigare än vad egentligen skulle ha gjort, och väl inne så hade Simon och de andra hållt en plats åt mig så jag kunde sitta med dem innan alla, som vanligt, ställde sig upp altför tidigt, så onödigt. Men när vi väl stod upp var det någon random tjej som kommenterade mitt halsband, som jag för övrigt gjort själv med pärlplatta. Hon och hennes två vänner var rätt trevliga och vi stod och snackade en stund.

Snart började förbandet som denna gången var White Lies. De var rätt duktiga och väldigt sköna, dock var Stockholms stadion en för stor arena för dem, de skulle passa bättre på små ställen såsom Arenan eller Lisebergshallen. Menmen, de gjorde ett rätt bra jobb och i slutet av deras spelning så fick de igång publiken riktigt bra. Well, som alltid känns den timmen när de riggar om scenen efter förbandet till huvudakten, i detta fallet Coldplay, alltid så sjukt lång, nästan längre än det halvår man har väntat på den dagen.
Men efter en timme eller så så satte de upp ett skynke och man kunde höra tonerna av en musikalis version av Life in Technicolor och baa minuten senare springer hela Coldplay ut på scenen med tomtebloss i sina händer. Vid det momentet kändes det som om hela Stadion skulle sprängas, den energion som spred sig över publiken då gav mig rysningar. Inte blev det sämre av att nästa låt de valde att spela var Violet Hills och därefter In my place. Framförallt In my place var speciell för mig då det var den låten som fick mig att lssna på coldplay för tre-fyra år sedan och jag har funnit så mycket inspiration samt kopplat den till både underbara och hemska minnen. Jag fick gåshud så fort de började spela den och jag måste erkänna att tårarna inte var långt borta. Det är någonting speciellt med att stå så långt fram på ett band som man har lyssnat så mycket på, funnit så mycket inspiration i och framförallt drömt så mycket om. Det känns verkligen som att de står där för oss och man känner sig utvald när man står där och hör tonerna av vissa av sina favoritlåtar. Jag skulle nästan vilja kalla det för magi.

Låtar som Violet Hill och 42 var helt otroligt och när Chris Martin återigen sätter sig ner vid sitt piano och man hör stämmorna av Fix you så visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Det har pratats väldigt mycket om så kallade "arenaband" på senaste tiden och låten Fix you är nog en av de mest genialiska aren- låtarna som skrivits de 10 senaste åren. Coldplays låtar är så simpelt uppbyggda men de är även så avancerade och så genomtänkta att detknappt går att föreställa sig. Vem som helst skulle inte kunna skriva sådana här låtar som kan få 33.000 personer att på samma gång skrika ord, som har kommit rakt från deras hjärtan, och få alla att känna en sån känsla av hopp och genemskap.
När de kommer så långt som till den delen då gitarren kommer in i låten blir jag helt galen och gåshuden är ett faktum. Jag vet faktist inte hur Chris bar sig åt, men det var någonting han gjorde under den rushen han gjorde tvärs över scenen, kanske var det kullerbyttorna eller de enorma rörelserna som bara öste lycka över publiken, som fick mig att känna mig så betydelsefull. Jag kände verkligen att jag levde och att jag är någonting. Jag tror det är precis det som Coldplay strävar efter, att kunna påpverka med sin musik och få folk att känna sig levande. Och på mig lyckades de verkligen.

Att de springer ut i publken och spelar låtar på en miniscen placerad ute i publiken och där sjunger en improviserad låt om Sverige och berättar för oss att om detta hade varit OS så hade vi varit Usain Bolt som just hade vunnit Guld, gör det hela inte sämre precis. De hinner även med att spela Billie Jean som en hyllning till Michael Jackson.
När de återvänder till scenen så är det dags för Viva La Vida och jävlar vilket tryck det blev. Framförallt när de kom till delen då publiken sjunger " oaah oaah ".. ja, de som har hört låten vet vad jag menar.. Det var verkligen ett moment of gåshud och shit vad mäktigt det var. Det upprepades även flera gånger under konserten av publiken och det var helt galet.

Under spelningen ropade jag och Simon på Jonny, basisten, som tittade på oss och det kändes rätt skumt att ha ögonkontakt med honom.
Cemeteris of london innehöll rätt fräck rekvesita bestående av stora bollar formade som glödlampor hängandes i taket av scenen och i dessa "lampor" såg man hela bandet och publiken som storbildskärmar, grymt fräckt. Lyckades filma det och lär slänga upp det här förr eller senare.

Yellow var även väldigt nice att se live och de så omtalade gula ballongerna, fyllda med konfetti, strömmade ut över stadion. Micke hade turen och lyckades få med sig en hem. Jag kommer inte ihåg under vilken låt men under vilken låt, men under en låt så strömmade det helt plötsligt ner tusentals av konstgjorda fjärilar från himlen och de ville aldrig ta slut, det var så otroligt mäktigt och återigen fick jag den där känslan som får mig att känna mig så levande. Att sådana små saker vid en så stor sak kan påverka en så mycket är rätt häftigt.
Men snart började setlisten närma sitt slut och då berättade Chris Martin att vi skulle få en skiva på vägen ut, och även fast jag redan visste om det känndes det speciellt när han satt där livs levande och berättade hur mycket han uppskattar oss fans och att dom verkligen vill ge tillbaka på oss.

Efter uttalandet var det dags för två av deras bästa låtar "Death and all of his friends" och avsultningslåten "Life in technicolor 2"  som var så otroligt bra. Framförallt den sist nämnda, dom gjorde den så otroligt bra och återigen var gåshuden ett faktum. Snart gick de av och vi gjorde allting för att försöka få med oss ett plektrum, setlist eller trumstock. Efter ett tag insåg vi att vi inte skulle få med oss något, men poff sa det, och så fångade jag en Wil's trumstock. Jag kände hur jag fångade den och sedan tappade jag den och så hittade jag den igen rullandes på mitt bröst. Jag vet inte hur många händer det var som klängde på mig då i hopp om att åtminstonde få känna på trumstocken. Men jag var den som hade fångat den och utan att tänka mig för stog jag och hoppade och skrek av lycka. Jag blev så oerhört glad att det var just jag av 33.000 personer som fick den. Simon fick även en halv setlist och Amanda fick en trumstock även hon.

Påväg ut gick jag och Martin och plockade upp ett hundratal fjärilar som låg kvar på marken efter fjärlis-regnet och det slutade med att vi fick stå i kö i säkert en halvtimme bara för att komma ut. Och när vi skulle få skivan hade de som hade ansvar för det bestämt sig för att KASTA ut skivorna och det gjorde inte det hela bättre när de hela tiden bytte plats på stället där de skulle kasta ut. Men efter att ha tappat bort varandra flera gånger och dykt ner på marken efter skivor så kom vi iväg från Stockholms stadion och hittade till slut Martins far som körde oss hem till Västerås där jag skulle bo hos Simon, bror. Fick dock sitta utanför och vänta på Simon i en halvtimme ungefär då han inte hann tillbaka lika fort som jag, men det gick fint då jag var så trött att jag somnade.
Väl inne käkade vi och läste de recensioner som redan hunnits posta på aftonbladet. Somnade efter ett par timmar helt sjukt nöjd med dagen!

Morgonen därpå gick åt till att försöka bestälal biljett hem till Götet, men det strulade en hel del och det slutade med att jag fick sitta på Simons rum själv i flera timmar då jag var tvungen att ta ett segt tåg och han hade saker inplanerade, men det var väl helt okej. Alltid lika tråkigt att behöva säga hejdå till Simon på stationen dock. Och något som kändes konstigt var att veta att nästa gång vi ses är det dags för oss att se Green Day, bandet som förde oss tillsammans och som skapade de vi är. Det var nästan läskigt.
På tåget stötte jag på Maria och Isabella som hade varit i Sthlm på Stagedive out så jag slapp även åka själv vilket var sjukt härligt, tåg är nog det tråkigaste som finns.
Till slut kom jag hem och somnade på säkert fem minuter efter världens bästa helg :*

Jag måste bara säga att Lily Allen är så jävla underbar. och så jävla snygg!!

Way out west inleddes igår med en sjukt bra spelning på Trägårn'. Rise against stod på scenen och det är bland det bästa jag har sett.  Den energin dom hade från början till slut var helt otrolig, och att låta så bra live är väldigt unikt. Efter 12 timmars köande kom vi längst fram i mitten och dog. Sedan fångade jag två plektrum som gjorde allt så mycket bättre. hah
  Ikväll är det Glasvegas och Arctic monkeys som gäller och det kommer också bli helt otroligt bra. Jag är pepp.

"These guys go up on stage and do what they do best, perform. Unlike many artists out there, these guys don't go on tour to sell albums. They write albums to go on tour. They have a passion for playing live, and I'm willing to bet that the majority of people who leave a Green Day show can feel that. Green Day doesn't need to go on stage and act grateful to be there, they show their gratitude by putting on a show that leaves the audience feeling lucky to have been there."


Jag är sjukt pepp, rädd och nervös inför oktober. It will be the time of my life.

Gabriel, min bror kom ner till götet ifår från Uppsala där han bor och stannade tills idag. Vi drog iväg på Liseberg i morse och hans två vänner hängde på. Det var riktigt kul och vi fick se solen för första gången på en vecka. På onsdag drar jag upp till Uppsala och Stockholm och får träffa honom mera då + min syster som också bor i Uppsala, fett nice. Och om två veckor drar jag iväg till Grekland, ska bli skönt som fan.


Btw har jag köpt världens snyggaste flipflop :D



På Jack and Jones för 99:-

Första inlägget i juli.
Ännu en månad har försvunnit och lever numera bara kvar i våra minnen,och det är ytterliggare ett par veckor mindre kvar av sommarlovet. Juni har varit rätt händelserik, samtidigt som det inte alls har hänt så mycket. Skolan har tagit slut och sommarlovet som var menat att bli det bästa någonsin, vilket jag inte är säker på än, har inletts, har spelat live med bandet, både med och utan filip, har varit på metaltown där jag såg bla Marilyn Manson för andra gången, varit på musikläger med bandet, varit på landet, bevittnat världen sörja ett av våra största underbarn någonsin - Michael Jackson och bara tagit det lugnt helt enkelt.

Nu är jag hemma från landet och tre veckor i Lerum / Göteborg väntar innan jag åker iväg till grekland. Det ska bli så sjukt härligt att komma bort från allting och Sverige och bara ta det lugnt med familjen i värmen :D

01.56 och framåt.
magi